Beda

Ursprung

Beda går tillbaka på den fornengelske munken Beda Venerabilis (cirka 672–735), vars latiniserade namn har osäker etymologi; det har förknippats med det fornengelska bēodan ('befalla, förkunna') eller med bed ('bön'), men ursprunget är inte säkert fastställt. I den svenska almanackan står Beda den 27 maj, samma dag som den katolska kyrkan sedan 1899 firar Beda Venerabilis som kyrkolärare. I modern svensk namngivning bärs Beda nästan uteslutande som kvinnonamn, trots att förebilden var en man — sannolikt genom att den vokalslutande formen uppfattats som feminin. Sidoformen Bede förekommer.

Betydelse

Osäker betydelse, möjligen 'bön' eller 'den som förkunnar' — av fornengelskans bed respektive bēodan; etymologin bakom munken Bedas namn är inte säkert klarlagd.

Kulturella referenser

Namnets förebild är Beda Venerabilis ('den vördnadsvärde Beda'), en engelsk benediktinmunk vid dubbelklostret Wearmouth-Jarrow i kungariket Northumbria. Hans verk Historia ecclesiastica gentis Anglorum, fullbordat omkring 731, är den viktigaste källan till det tidiga engelska kristnandet och har gett honom epitetet 'den engelska historieskrivningens fader'. Han var också en av sin tids lärdaste män och skrev om kronologi och tideräkning; det var i hans skrifter som bruket att räkna åren från Kristi födelse fick sitt genombrott i västeuropeisk historieskrivning. Beda dog den 26 maj 735, och påven Leo XIII upphöjde honom 1899 till kyrkolärare med festdag den 27 maj — samma datum som namnet bär i den svenska almanackan. I Sverige har formen Beda i nyare tid använts framför allt som ett gammaldags kvinnonamn.

Popularitet

Beda är mycket sällsynt i Sverige i dag och hör till de gammaldags namn som bara enstaka nyfödda får. Som kvinnonamn fick det en viss spridning kring sekelskiftet 1900 men har därefter i stort sett fallit ur bruk, även om en mild återupptäckt av det korta, ålderdomliga namnet förekommer i takt med intresset för 1800-talsnamn.

Närbesläktade namn

• Bede
• Bedrich