Bernhard

Ursprung

Bernhard är ett germanskt mansnamn sammansatt av bern ('björn') och hard ('hård, stark'). Det spreds över Europa under medeltiden, inte minst genom vördnaden för helgonet Bernhard av Clairvaux (1091–1153), den inflytelserike cisterciensmunk och teolog som predikade det andra korståget. Till Norden kom namnet som ett lärt och kontinentalt dopnamn. Till namnfamiljen hör den nordiska kortformen Bernt, sidoformen Bernhardt och den fransk-engelska formen Bernard. Namnsdagen firas den 20 augusti tillsammans med Bernt.

Betydelse

'Den björnhårde' eller 'stark som en björn' — av germanskans bern ('björn') och hard ('hård, modig'); björnen stod i den germanska föreställningsvärlden för styrka och stridsmod.

Kulturella referenser

Författaren och hovmannen Bernhard von Beskow (1796–1868) var en av den svenska romantikens dramatiker, med historiska sorgespel som Erik den fjortonde (1827) och Torkel Knutsson (1836); under hela 34 år, 1834–1868, var han Svenska Akademiens ständige sekreterare och stärkte under den tiden akademiens anseende och ekonomi, och han upphöjdes 1843 till friherre. Helgonet Bernhard av Clairvaux räknas som en av medeltidens mest inflytelserika teologer. Det stora alppasset Sankt Bernhard och hundrasen sankt bernhardshund har däremot fått sina namn efter en annan Bernhard — Bernhard av Montjoux, ärkediakon i Aosta, som omkring år 1050 grundade härbärget vid passet. I Sverige bär namnet en kontinental, klassisk klangbotten.

Popularitet

Bernhard var som vanligast i Sverige under 1800-talet och 1900-talets första hälft men hör i dag till de mer ovanliga mansnamnen bland nyfödda. Det förekommer som ett medvetet, något högtidligt retroval bland föräldrar med smak för klassiska germanska namn, medan den korta nordiska formen Bernt länge var det vanligare valet i vardagligt bruk.

Närbesläktade namn

• Bernt
• Bernhardt
• Bernard