Bruno

Ursprung

Bruno är ett germanskt mansnamn av brun ('brun, glänsande'), möjligen syftande på hår- eller rustningsfärg. Det är belagt som självständigt namn redan i tidiga tyska och frankiska källor och spreds över Europa under medeltiden, inte minst genom helgonet Bruno av Köln. Till Sverige kom det som ett kontinentalt lånenamn och har använts i obruten om än växlande omfattning sedan dess. Till namnfamiljen hör sidoformen Brunno och den korta grundformen Brun. Namnsdagen firas den 17 juli.

Betydelse

'Den brune' eller 'den glänsande' — av det germanska brun ('brun'); leden förekommer i flera gamla germanska namn och kan ha syftat på hår- eller rustningsfärg.

Kulturella referenser

Helgonet Bruno av Köln (cirka 1030–1101) grundade 1084 kartusianorden och dess moderkloster Grande Chartreuse i de franska alperna och hör till medeltidens viktigaste klosterstiftare. Den italienske renässansfilosofen Giordano Bruno (1548–1600), som hävdade ett oändligt universum med otaliga världar, brändes på bål av inkvisitionen i Rom efter en lång kättarprocess. Bland svenska bärare märks konstnären Bruno Liljefors (1860–1939), den kanske främste i sin generations djur- och naturmåleri, känd för sina dramatiska skildringar av rovfåglar och bytesdjur i nordisk natur, samt formgivaren och arkitekten Bruno Mathsson (1907–1988), vars böjträmöbler med flätad sits — som fåtöljen Pernilla — blev klassiker inom svensk funktionalistisk möbeldesign.

Popularitet

Mycket populärt i Sverige sedan 2010-talet, då det snabbt klättrade på topplistorna för nyfödda pojkar. Den korta, distinkta tvåstaviga formen passar tidens preferenser för internationella mansnamn med tydlig klang, och namnet har gått från att vara ett ovanligt, något gammaldags namn till ett av de mer omtyckta i sin kategori.

Närbesläktade namn

• Brunno
• Brun