Enar

Ursprung

Enar är en nordisk sidoform av Einar, ytterst av det fornnordiska Einarr, sammansatt av ein- (vanligen tolkat som 'en, ensam', men ibland som 'enastående') och herr ('krigare, härskare'). Den sammandragna formen Enar har levt vidare som en självständig, folkligt präglad svensk variant vid sidan av Einar. Namnet fördes in i den svenska almanackan den 26 september år 1901 och har sin starkaste användningsperiod under 1920- till 1940-talen.

Betydelse

'Den ensamme krigaren' eller 'den som strider ensam' — sidoform av Einar. Förleden ein- är omdiskuterad och har tolkats på flera sätt.

Kulturella referenser

Enar firar namnsdag den 26 september tillsammans med Einar, som det är en variant av. Den tydligaste svenska bäraren av just formen Enar är skolmannen och filosofen Enar Sahlin (1862–1950), son till universitetsrektorn Carl Yngve Sahlin; han var en flitig pedagogisk och filosofisk författare, redigerade Pedagogisk tidskrift 1891–1899 och satt en period i riksdagens andra kammare. De nationellt mest kända bärarna av namnfamiljen uppträder dock nästan alltid i den längre stavningen Einar, medan Enar förblivit en ovanligare, mer vardaglig sidoform med bondesläktsanknytning. Namnformsfamiljen omfattar grundformen Einar och de besläktade fornnordiska Eilif och Eyvind.

Popularitet

Enar var som mest brukat i Sverige under 1900-talets förra hälft, särskilt åren 1920–1949, men är i dag mycket sällsynt bland nyfödda. Det uppfattas som ett klassiskt, något gammaldags mansnamn med tydligt nordisk prägel och förekommer främst som ett traditionsbärande fornnordiskt val i släkt med Einar, Erling och Sigurd.

Närbesläktade namn

• Einar
• Eilif
• Eyvind