Klemens

Ursprung

Klemens kommer av det latinska adjektivet clemens ('mild, nådig, överseende'). Namnet spreds över Europa genom flera påvar och helgon, framför allt påven Klemens I av Rom, och fördes till Norden med medeltidens kyrkokalender. I Sverige är Klemens belagt sedan 1200-talet och var under medeltiden ett förhållandevis vanligt namn, inte minst i Norrland och i kusttrakterna. Vid sidan av Klemens står stavningen Clemens samt de internationella formerna Clement och Clemente.

Betydelse

'Den milde' eller 'den nådige' — av det latinska adjektivet clemens. Betydelsen är entydig och anknyter till mildhet och barmhärtighet.

Kulturella referenser

Klemens I av Rom, biskop i Rom omkring åren 91–101, räknas som en av de tidigaste påvarna och vördas som martyr; enligt legenden dränktes han i havet med ett ankare bundet om halsen, vilket gjorde honom till sjöfararnas och fiskarnas skyddshelgon. Längs de svenska kusterna restes under medeltiden många kyrkor åt Sankt Clemens. Sammanlagt fjorton påvar har burit namnet Clemens. Den österrikiske statsmannen Klemens von Metternich (1773–1859), Österrikes utrikesminister och rikskansler, var en av den europeiska politikens mest inflytelserika gestalter och den ledande kraften vid Wienkongressen 1814–1815, som ritade om Europas karta efter Napoleonkrigen.

Popularitet

Klemens var vanligt i Sverige under medeltiden men hör i dag till de sällsynta mansnamnen; bara ett par hundra svenskar bär det, ungefär jämnt fördelat mellan stavningarna Klemens och Clemens. Namnsdagen den 23 november, efter påven Klemens I, räknades i äldre folktro som vinterns första dag i södra Sverige, och i Småland kunde höstslakten då ta sin början och pågå fram till tomasdagen. Till namnfamiljen hör Clemens, Clement och Clemente.

Närbesläktade namn

• Clement
• Clemens
• Clemente