Manfred

Ursprung

Manfred är ett germanskt mansnamn som vanligen förklaras som en sammansättning av man ('man') och fred (fornhögtyskans fridu, 'fred, skydd'), med betydelsen 'fredlig man' eller 'den som värnar freden'. Enligt en annan härledning utgår förleden i stället från magin- ('styrka, kraft'), så att 'man'-tolkningen blivit en folklig omtydning. Namnet spreds genom medeltidens tyska och italienska furstemiljöer och nådde Norden som ett lärt, kontinentalt dopnamn; i Sverige var det främst i bruk under 1800-talet och 1900-talets första hälft.

Betydelse

'Fredlig man' eller 'den som värnar freden' — vanligen av germanskans man ('man') och fridu ('fred, skydd'); enligt en annan tolkning av magin- ('styrka').

Kulturella referenser

Den mest betydande svenska bäraren är Manfred Björkquist (1884–1985), ungkyrkorörelsens ledare, grundare av Sigtunastiftelsen 1917 och Stockholms stifts förste biskop 1942–1954. Internationellt knyts namnet till medeltidskungen Manfred av Sicilien (1232–1266), oäkta son till den tysk-romerske kejsaren Fredrik II, och till den tyske jaktflygaren Manfred von Richthofen (1892–1918), känd som Röde baronen, första världskrigets mest framgångsrike stridsflygare med åttio nedskjutna fientliga plan. I litteraturen gav lord Byrons dramatiska dikt Manfred (1817) namnet en romantisk, grubblande klang, och dikten inspirerade i sin tur tonsättningar av bland andra Robert Schumann och Pjotr Tjajkovskij. Namnsdagen infaller den 12 oktober, som Manfred delar med Valfrid.

Popularitet

Manfred var som vanligast i Sverige under 1800-talets slut och 1900-talets första hälft och är i dag sällsynt bland nyfödda. Den långa, distinkta formen uppfattas som ett ålderdomligt men karaktärsfullt val med stark germansk och historisk klangbotten.

Närbesläktade namn

• Manny
• Fred
• Manfredo