Severin

Ursprung

Severin är en förkortad form av det latinska Severinus, en avledning av det romerska släktnamnet Severus ('den allvarlige, den stränge'). Som dopnamn nådde det Norden genom den kristna kalendern och vördnaden för senantikens helgon med namnet Severinus. I Sverige är namnet belagt sedan 1448 och hade sin starkaste period kring 1885–1929. Namnsdagen den 23 oktober firas enligt almanackstraditionen till minne av en biskop i Köln som dog år 399. Till samma namnfamilj hör den kortare nordiska formen Sören, som delar namnsdag den 23 oktober, kvinnoformen Severina och den romanska Severino.

Betydelse

'Den stränge' eller 'den allvarlige' — av latinets severus, genom släktnamnet Severus och avledningen Severinus.

Kulturella referenser

Bakom namnet står flera senantika helgon. Den svenska namnsdagen den 23 oktober hör till biskop Severin av Köln (död 399), medan en annan välkänd bärare av namnformen är Severin av Noricum (död 482), missionär och klostergrundare i Donauområdet. Bland svenska bärare märks prästen och språkmannen Severin Cavallin (1820–1886), docent i grekiska vid Lunds universitet och psalmförfattare, som 1854–1858 utgav det fembandiga personhistoriska verket Lunds stifts herdaminne. En annan är Johan Severin Nilson (1846–1918), känd som Severin Nilson, genremålare och en av Sveriges tidigaste dokumentärfotografer, som i Artur Hazelius anda skildrade allmogelivet i sin hemtrakt Asige i Halland. Den långa, distinkta latinska formen har en tydligt klassisk-kyrklig klangbotten i den svenska namnskatten.

Popularitet

Severin är sällsynt i Sverige i dag och bärs oftast som mellannamn med klassisk-religiös anstrykning. Namnet hade enligt Institutet för språk och folkminnen sin mest använda period kring sekelskiftet 1900, närmare bestämt 1885–1929, men har därefter blivit ovanligt bland nyfödda. Den långa formen har inte fått samma renässans som kortare latinska och bibliska mansnamn.

Närbesläktade namn

• Soren
• Severino
• Severn