Sture

Ursprung

Sture är ett gammalt svenskt namn, ursprungligen ett binamn (öknamn) som troligen bildats till verbet stura ('vara surmulen, trumpen'), alltså ungefär 'den surmulne'. En äldre tolkning har i stället velat se en betydelse 'stor'. Binamnet är belagt i svenska källor från mitten av 1300-talet och blev känt framför allt genom Stureätten. Som verkligt dopnamn togs det i bruk först under 1700-talet och fick sin starkaste spridning under 1900-talets förra hälft. Den korta, kärva formen har en stark medeltida-historisk klangbotten. Namnsdag firas den 13 september.

Betydelse

Troligen 'den surmulne' eller 'trumpne' — till verbet stura. En äldre tolkning anger i stället 'stor'. Ursprunget är ett binamn, inte ett sammansatt namn.

Kulturella referenser

Namnet bär en tung historisk laddning genom Stureätten, vars tre riksföreståndare — Sten Sture den äldre (omkring 1440–1503), Svante Nilsson (Sture) och Sten Sture den yngre (1493–1520) — ledde Sverige under unionstidens strider och banade väg för Gustav Vasas självständiga rike. Sten Sture den yngre stupade av sina sår efter slaget på Åsundens is 1520, kort före Stockholms blodbad. Bland moderna bärare märks språkforskaren Sture Allén (1928–2022), professor i datalingvistik, ledamot av Svenska Akademien och dess ständige sekreterare 1986–1999, som bland annat låg bakom Svenska Akademiens grammatik. Den korta formen förknippas starkt med svensk medeltidshistoria.

Popularitet

Sture var vanligt i Sverige under 1900-talets förra hälft och mitt och bärs i dag av en äldre generation. Bland nyfödda är det numera sällsynt, men namnet behåller en stark historisk prägel genom kopplingen till Stureätten och unionstidens Sverige. Den korta, kärva formen uppfattas som ett utpräglat svenskt och något ålderdomligt namn med klassisk klangbotten.

Närbesläktade namn

• Sturle
• Sturla