Tiburtius

Ursprung

Tiburtius är ett ursprungligen latinskt släktnamn, troligen bildat till det romerska stadsnamnet Tibur, dagens Tivoli öster om Rom. Som dopnamn nådde det Norden genom den kristna kalendern och vördnaden för martyren Sankt Tiburtius. Namnet har aldrig varit ett brukligt tilltalsnamn i Sverige utan lever framför allt kvar som almanacksnamn knutet till en gammal märkesdag. Namnsdagen firas den 14 april. Till samma namnfamilj hör den spanska och italienska formen Tiburcio samt den latinska kortformen Tibur.

Betydelse

'Den från Tibur' — av det romerska stadsnamnet Tibur, nuvarande Tivoli.

Kulturella referenser

Sankt Tiburtius var enligt den kristna traditionen en romersk martyr som led martyrdöden vid Via Appia och firas tillsammans med Valerianus och Maximus den 14 april; enligt legenden om den heliga Cecilia var Tiburtius bror till Cecilias make Valerianus. I Sverige är dagens stora betydelse folklig snarare än kyrklig: Tiburtiusdagen markerade enligt gammal tradition sommarhalvårets början, med den 14 oktober som motsvarande höstdag. Till dagen knöts en rad föreställningar om vårens ankomst — björnen skulle gå ur idet, flyttfåglarna återvända och, enligt en uppteckning från Odensåker i Västergötland, 'både myggor, myror och ormar dansa'. Dagen räknades också som en lämplig tidpunkt att börja vårsådden, vilket speglas i bonderegeln: 'Är Tiburtius klar och skär, skall man så när hästen bär, men är Tiburtius våt, skall man torka sin åkerhåt.'

Popularitet

Tiburtius är mycket sällsynt i Sverige. Enligt Institutet för språk och folkminnen bar bara 44 personer namnet 2019, och färre än tio hade det som tilltalsnamn. Namnet förekommer i dag nästan uteslutande i kyrkliga och historiska sammanhang och lever framför allt vidare genom den folkliga märkesdagen Tiburtiusdagen, inte som ett modernt dopnamn.

Närbesläktade namn

• Tiburcio
• Tibur