Aino

Ursprung

Aino är ett lånord från finskan, skapat av Elias Lönnrot till nationaleposet Kalevala (1849) och bildat till finskans ainoa ('enda, unik'). I eposet är Aino den unga kvinna som hellre dränker sig än gifter sig med den åldrige Väinämöinen. Under den nordiska namnrörelsen vid sekelskiftet 1900 togs namnet upp i Sverige bland korta, vokalrika kvinnonamn med nordisk klangbotten, och det står nära den besläktade formen Aina.

Betydelse

'Den enda' eller 'den unika' — av finskans ainoa ('enda'), den betydelse Lönnrot byggde namnet på.

Kulturella referenser

Skådespelaren Aino Taube (1912–1990) hörde under ett halvsekel till de ledande namnen på svensk scen och vita duk; utbildad vid Dramatens elevskola medverkade hon i ett femtiotal filmer mellan 1931 och 1988 och gestaltade allt från spänstiga trettiotalshjältinnor till kloka mormorsgestalter. Författaren Aino Trosell (född 1949 i Malung) räknas till de moderna arbetarförfattarna; hon debuterade 1978 med Socialsvängen, tilldelades Ivar Lo-priset 2006 och utsågs av Svenska Deckarakademin till författare av årets bästa svenska kriminalroman år 2000 för Om hjärtat ännu slår. Aino firas den 13 juni tillsammans med den närbesläktade formen Aina, och de båda namnen uppträder ofta sida vid sida i kalendern vid sidan av systerformer som Aila och Aini.

Popularitet

Aino är fortfarande ett relativt sällsynt namn i Sverige, men har haft en mild ökning sedan 2000-talet bland föräldrar som söker korta, ovanliga flicknamn med nordisk klangbotten. Den rena, vokalpräglade formen passar tidens preferenser för knappa flicknamn som Alma, Iris och Liv, och namnet bär samtidigt en tydlig anknytning till det nordiska sagolandskapet.

Närbesläktade namn

• Aina
• Aini
• Aila