Hemming

Ursprung

Hemming är ett fornnordiskt mansnamn med omdiskuterat ursprung. Enligt en tolkning hör det samman med fornnordiskans hemingr ('skinnet på bakbenet av ett djur'), men sannolikare är att det är bildat till det fornvästnordiska hamr ('skepnad, förklädnad'), ett ord som också ingår i de gamla föreställningarna om hamskifte. Namnet är belagt i Norden sedan vikingatiden och förekommer på runstenar. Det kom efter hand att blandas samman med det lågtyska Henning, som det i dag står nära, och hör till samma krets som sidoformen Hemmer.

Betydelse

Osäker betydelse, möjligen 'den som byter skepnad' — av det fornvästnordiska hamr ('skepnad, förklädnad'); en annan tolkning utgår från hemingr ('skinn på djurets bakben').

Kulturella referenser

Bland kända svenska bärare märks två medeltida kyrkomän. Hemming Nilsson (död 1351) var ärkebiskop i Uppsala från 1341 och företog omkring 1346 en uppmärksammad visitationsresa längs Norrlandskusten ända upp till Torneå; han lät 1344 sammanställa Registrum Ecclesiæ Upsalensis, en av den svenska kyrkans äldsta bevarade jordeböcker. Hemming Gadh (cirka 1450–1520), biskop i Linköping, var Sten Sture den äldres förtrogne och under tjugo år sturepartiets sändebud vid påvestolen i Rom; han hörde till tidens ledande svenska statsmän och avrättades 1520. Den långa, distinkta fornnordiska formen har en stark medeltida klangbotten. Hemming firar namnsdag den 22 maj, tillsammans med den besläktade formen Henning.

Popularitet

Hemming var måttligt vanligt i Sverige under 1900-talets förra hälft men har aldrig hört till de stora namnen. I dag är det sällsynt bland nyfödda men förekommer som ett klassiskt fornnordiskt val, ofta buret av sin medeltida och kyrkohistoriska klangbotten.

Närbesläktade namn

• Henning
• Hemmer