Henrietta

Ursprung

Henrietta är en latinsk-feminin diminutivform av Henrik, ytterst av de germanska leden heim ('hem, hemvist') och rīkr ('mäktig, härskare'). Den franska formen Henriette och den latiniserade Henrietta spreds genom 1600- och 1700-talets europeiska kungahus och uppfattades länge som ett namn med aristokratisk prägel. Till Sverige kom namnet under denna tid och har sedan dess använts vid sidan av grundformen Henrik och den nordiska kvinnoformen Henrika. Besläktade former i samma namnfamilj är Henriette, den tyska Henrike och kortformen Etta.

Betydelse

'Den lilla hemmamäktiga' — feminin diminutiv av Henrik, av de germanska leden heim ('hem') och rīkr ('mäktig').

Kulturella referenser

Henrietta Maria av Frankrike (1609–1669), gift med Karl I av England, hörde till 1600-talets centrala europeiska furstinnor och blev mor till två brittiska kungar. Bland svenska bärare märks operasångerskan Henriette Widerberg (1796–1872), som debuterade vid Kungliga teatern i Stockholm 1817 och under ett par decennier var en av scenens mest firade primadonnor; hon blev den första svenska kvinna som gav ut en självbiografi under eget namn, En skådespelerskas minnen (1850–1851), och även hennes dotter Julia Liedberg blev operasångerska. Den aristokratiska klangbottnen och anknytningen till de europeiska furstehusen har följt namnet genom historien. Henrietta delar namnsdag den 22 augusti med den nordiska formen Henrika.

Popularitet

Henrietta var måttligt populärt i Sverige under 1800-talet och 1900-talets början, ofta i borgerliga och aristokratiska familjer. I dag är det sällsynt bland nyfödda men förekommer som ett klassiskt val med europeisk-aristokratisk prestige och en distinkt historisk klangbotten.

Närbesläktade namn

• Henriette
• Henrike
• Etta