Inge

Ursprung

Inge är en kortform av nordiska namn på Ing-, den fornnordiska gudaled som knyter namnet till fruktbarhetsguden Yngve-Frej. Formen kan vara både manlig och kvinnlig och är belagd redan på vikingatida runstenar, vilket gör den till ett av de äldsta inhemska nordiska namnen. I Sverige har Inge främst burits som mansnamn och hör till samma breda Ing-familj som Ingvar, Ingemar och Yngve, men också till kvinnonamnen Inga och Inger.

Betydelse

'Av Yngve-Frejs släkte' eller 'tillhörig Ing' — kortform av nordiska Ing-namn, byggd på gudaleden Ing-.

Kulturella referenser

Namnet bars av flera medeltida svenska kungar, främst Inge den äldre (Inge Stenkilsson, död omkring 1105–1110), en uttalat kristen regent som enligt källorna avskaffade blotet, brände hednatemplet i Uppsala och drev igenom kristnandet av riket — i motsättning till den hedniske motkungen Blot-Sven. Inge brukar också knytas till den tidiga svenska stiftsindelningen, med biskopssäten i bland annat Skara, Linköping, Strängnäs och Sigtuna, och räknas som en av de regenter som befäste kyrkans ställning i landet. Även Inge den yngre bar namnet. Konstnären Inge Schiöler (1908–1971) räknas till Göteborgskoloristerna och belönades med Prins Eugen-medaljen; hans färgstarka landskap från Bohuslän hör till svensk 1900-talskonsts mest uppskattade. Inge har namnsdag den 11 februari.

Popularitet

Vanligt i Sverige under 1900-talets första hälft och mitt, då Inge hörde till de gängse mansnamnen. I dag är namnet mindre vanligt bland nyfödda men förblir ett klassiskt nordiskt namn med tydligt fornnordisk och delvis kunglig klangbotten.

Närbesläktade namn

• Ingvar
• Ingmar
• Yngve