Styrbjörn

Ursprung

Styrbjörn är ett fornnordiskt mansnamn sammansatt av styrr ('strid, oväsen, tumult') och bjǫrn ('björn'), med den ungefärliga betydelsen 'den stridslystne björnen' eller 'den oregerlige björnen'. Förleden har ibland felaktigt knutits till verbet styra ('styra, leda'), men den vedertagna tolkningen utgår från styrr. Namnet är belagt i medeltida nordiska källor men föll sedan ur bruk och återupplivades först under 1800-talets nationalromantik, då intresset för den fornnordiska namnskatten väcktes på nytt. Styrbjörn delar namnsdag med Esbjörn den 10 maj och hör till samma björn-namnfamilj som Esbjörn, Torbjörn och Styrkar.

Betydelse

'Den stridslystne björnen' eller 'den oregerlige björnen' — av fornnordiskans styrr ('strid, tumult') och bjǫrn ('björn').

Kulturella referenser

Namnets mest kända bärare är den halvt sägenomspunne vikingahövdingen Styrbjörn Starke (död omkring 985), enligt Heimskringla och de isländska sagorna brorson till Erik Segersäll. Han ska ha krävt sin del av kungamakten, samlat en här och slutligen ha stupat i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala. Gestalten blev en central figur i 1800- och 1900-talens nordiska hjältediktning, framför allt genom Verner von Heidenstams skildring i Svenskarna och deras hövdingar (1908–1910), där kapitlet om Styrbjörn hör till verkets mest lästa. Den långa, kraftfulla fornnordiska formen har därigenom fått en stark klassisk och mytologisk prägel, även om den i modern tid burits av mycket få.

Popularitet

Styrbjörn har aldrig hört till de vanliga dopnamnen i Sverige. Efter att ha återupplivats under 1800-talet förekom det i begränsad omfattning under 1900-talets första hälft, men är i dag mycket sällsynt bland nyfödda och ges bara åt enstaka pojkar per år, ofta som senare förnamn. Namnet uppfattas som ett utpräglat fornnordiskt och ålderdomligt val med stark sägenklang.

Närbesläktade namn

• Styrkar
• Björn
• Styrbjörn