Disa

Ursprung

Disa härstammar från fornnordiskans dís (plural dísir), en beteckning för kvinnliga skyddsväsen och ödesgudinnor i den fornnordiska mytologin. Namnet kan också uppfattas som en kortform av Hjördis och andra namn med efterleden -dis, och knyts ibland till Desideria. Det hör till de äldsta nordiska namnen och är belagt redan på runstenar; det äldsta svenska belägget finns i en runinskrift från 1000-talet. Till samma -dis-familj hör Hjördis, som Disa delar namnsdag med den 3 februari, samt Desideria.

Betydelse

'Kvinnlig gudomlighet' eller 'ödesgudinna', av fornnordiskans dís, det ord som betecknade de kvinnliga skyddsväsen som kallades diser; namnet kan också tolkas som en kortform av Hjördis.

Kulturella referenser

I fornnordisk religion var diserna kvinnliga skyddsandar knutna till släkt och fruktbarhet, och till dem offrade man i förkristen tid vid disablotet i Uppsala, en högtid som följdes av tinget distingen. Namnet lever än i dag kvar i Uppsalas Distingsmarknad. Mest känd är dock sägnens drottning Disa, en klok bondflicka från Venngarn utanför Sigtuna som enligt en medeltida saga räddade riket undan hungersnöd och löste kungens gåta (att komma till honom varken till fots eller ridande, varken klädd eller naken) och därför togs till drottning. Sägnen nämns redan av Olaus Magnus 1555, och Johannes Messenius gjorde den till skådespelet Disa, uppfört vid distingen i Uppsala 1611 och räknat som det första historiska dramat på svenska. Vid Venngarns slott lät Magnus De la Gardie på 1600-talet David Klöcker Ehrenstrahl utföra en målningssvit med motiv ur Disasagan.

Popularitet

Disa är ett ovanligt men anrikt fornnordiskt namn som länge var sällsynt bland nyfödda. Sedan 2000-talet har det upplevt en tydlig renässans bland föräldrar med smak för korta, mytologiskt laddade nordiska flicknamn, i samma våg som åter gjort namn som Saga, Freja och Tyra populära.

Närbesläktade namn

• Disa
• Dise