Disa

Ursprung

Disa härstammar från fornnordiskans dís (plural dísir), en beteckning för kvinnliga skyddsväsen och ödesgudinnor i den fornnordiska mytologin. Namnet kan också uppfattas som en kortform av Hjördis och andra namn med efterleden -dis, och knyts ibland till Desideria. Det hör till de äldsta nordiska namnen och är belagt redan på runstenar; det äldsta svenska belägget finns i en runinskrift från 1000-talet. Till samma -dis-familj hör Hjördis, som Disa delar namnsdag med den 3 februari, samt Desideria.

Betydelse

'Kvinnlig gudomlighet' eller 'ödesgudinna' — av fornnordiskans dís, det ord som betecknade de kvinnliga skyddsväsen som kallades diser; namnet kan också tolkas som en kortform av Hjördis.

Kulturella referenser

I fornnordisk religion var diserna kvinnliga skyddsandar knutna till släkt och fruktbarhet, och till dem offrade man i förkristen tid vid disablotet i Uppsala, en högtid som följdes av tinget distingen — namnet lever än i dag kvar i Uppsalas Distingsmarknad. Mest känd är dock sägnens drottning Disa, en klok bondflicka från Venngarn utanför Sigtuna som enligt en medeltida saga räddade riket undan hungersnöd och löste kungens gåta — att komma till honom varken till fots eller ridande, varken klädd eller naken — och därför togs till drottning. Sägnen nämns redan av Olaus Magnus 1555, och Johannes Messenius gjorde den till skådespelet Disa, uppfört vid distingen i Uppsala 1611 och räknat som det första historiska dramat på svenska. Vid Venngarns slott lät Magnus De la Gardie på 1600-talet David Klöcker Ehrenstrahl utföra en målningssvit med motiv ur Disasagan.

Popularitet

Disa är ett ovanligt men anrikt fornnordiskt namn som länge var sällsynt bland nyfödda. Sedan 2000-talet har det upplevt en tydlig renässans bland föräldrar med smak för korta, mytologiskt laddade nordiska flicknamn, i samma våg som åter gjort namn som Saga, Freja och Tyra populära.

Närbesläktade namn

• Disa
• Dise