Elof

Ursprung

Elof är ett fornnordiskt mansnamn vars förled är osäker; Institutet för språk och folkminnen anger flera tänkbara urnordiska ursprung — *aiwa- ('alltid'), *aina- ('en, ensam'), *awiō ('ö') eller *auja ('lycka, lyckogåva') — medan efterleden -lev (fornnordiskans -leifr) betyder 'arvinge, kvarlåtenskap'. Namnet förekommer i medeltida nordiska källor och har levt vidare i obruten svensk tradition. Det delar efterleden -lev med en grupp gamla nordiska namn, men har en annan förled än det snarlika Olof. Elof firar namnsdag den 30 juni tillsammans med Leif, ett namn som bygger på samma efterled.

Betydelse

'Den evige (eller lyckosamme) arvingen' — av en osäker fornnordisk förled och efterleden -lev ('arvinge'); förstaledens betydelse är omdiskuterad och kan inte fastställas med säkerhet.

Kulturella referenser

Den mest betydande svenske bäraren är språkforskaren Elof Hellquist (1864–1933), professor i nordiska språk vid Lunds universitet, som med Svensk etymologisk ordbok (1922) skapade det första — och alltjämt enda heltäckande — etymologiska uppslagsverket över det svenska ordförrådet och 1923 belönades med Svenska Akademiens kungliga pris för verket. En annan känd bärare är skådespelaren och regissören Elof Ahrle (1900–1965), född i Nyköping, en av den svenska folklustspels- och revytraditionens profiler som medverkade i ett åttiotal filmer och var gift med skådespelaren Birgit Rosengren. Den korta fornnordiska formen har därmed satt avtryck i både svensk vetenskap och nöjesliv.

Popularitet

Elof var som vanligast i Sverige under 1900-talets första hälft, då fornnordiska mansnamn stod högt i kurs, men har sedan dess blivit sällsynt bland nyfödda. I dag förekommer det främst som ett medvetet retroval bland föräldrar med smak för korta, klassiska nordiska namn, i samma våg som åter gjort namn som Folke och Yngve aktuella. Formen behåller en tydligt ålderdomlig, lantlig klangbotten.

Närbesläktade namn

• Olof
• Eilif
• Eljas