Justus

Ursprung

Justus är ett romerskt mansnamn, bildat till det latinska adjektivet justus ('rättfärdig, rättvis'). Det bars av flera tidiga kristna helgon och martyrer och fördes vidare genom medeltidens kyrkokalender. I Sverige är namnet belagt sedan 1639 men har aldrig hört till de vanliga; det hade sina två blygsamma toppar kring sekelskiftet 1900 och under 1990-talet. Vid sidan av Justus står den feminina formen Justina och de internationella formerna Justin och Justinus, alla ytterst av samma latinska rot.

Betydelse

'Den rättfärdige' eller 'den rättvise' — av det latinska adjektivet justus. Betydelsen är entydig och knyter namnet till föreställningar om rättrådighet.

Kulturella referenser

Namnets äldsta bärare är tidiga helgon: namnsdagen den 2 september firas enligt traditionen till minne av Justus av Lyon, biskop i staden under 300-talet. Bland internationellt kända bärare märks den tyske kemisten Justus von Liebig (1803–1873), en av den organiska kemins grundare och en pionjär inom konstgödsel och jordbrukskemi, vars namn lever vidare i tidskriften Justus Liebigs Annalen der Chemie. Den flamländske humanisten och klassiske filologen Justus Lipsius (1547–1606) räknades till sin tids mest lärda män, grundade nystoicismen och utgav berömda textkritiska utgåvor av Tacitus och Seneca. I svensk namnskatt har Justus däremot förblivit sällsynt och saknar mer kända inhemska bärare; dess klang är klassisk-kyrklig.

Popularitet

Justus har aldrig hört till de vanliga svenska mansnamnen utan har genom åren burits av endast ett litet antal. Efter en första topp kring 1885–1909 och en mild återkomst under 1990-talet förekommer namnet i dag mest sällan. Namnsdagen firas den 2 september tillsammans med den feminina formen Justina. Till namnfamiljen hör Justin, Justinus och den feminina Justina, alla ytterst av samma latinska rot.

Närbesläktade namn

• Justyn
• Justus
• Justino