Ingeborg

Ursprung

Ingeborg är ett fornnordiskt kvinnonamn sammansatt av gudaleden Ing- (knuten till fruktbarhetsguden Yngve-Frej) och efterleden -borg ('borg, beskydd'). Namnet är belagt i runtraditionen som inki:burk och hör till den breda inhemska Ing-familjen tillsammans med Inga, Inger, Ingrid och Ingegerd. Ingeborg var vanligt redan under medeltiden och fick förnyad spridning under 1800-talet, inte minst genom gestalten Ingeborg i Esaias Tegnérs Frithiofs saga (1825). Kortformen är Inga.

Betydelse

'Ings beskydd' eller 'den av Yngve-Frej beskyddade', av gudaleden Ing- (knuten till fruktbarhetsguden Yngve-Frej) och efterleden -borg ('borg, beskydd, värn').

Kulturella referenser

I Esaias Tegnérs nationalromantiska diktverk Frithiofs saga (1825) är Ingeborg, kung Beles dotter, hjälten Frithiofs älskade, en av den svenska romantikens ikoniska kvinnogestalter, och det verk som gav namnet förnyad spridning. Hertiginnan Ingeborg Håkansdotter (omkring 1301–1361) ingick efter makens död i förmyndarregeringen för sin omyndige son kung Magnus Eriksson och hör till de första kvinnor som utövade verklig politisk makt i det medeltida Sverige, med egna donations- och förläningsbrev utfärdade under eget sigill. Konstnären Ingeborg Westfelt-Eggertz (1855–1936), utbildad vid Konstakademien i Stockholm, är representerad vid Nationalmuseum. Ingeborg har namnsdag den 28 maj, samma dag som Borghild; dagen knyts till prinsessan Ingeborg, gift med prins Carl, bror till Gustaf V.

Popularitet

Mycket vanligt i Sverige under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, med en stark period kring 1885–1929, då Ingeborg hörde till de typiska flicknamnen. I dag är namnet sällsynt bland nyfödda men förblir ett klassiskt och tydligt fornnordiskt kvinnonamn, starkt förknippat med generationen född kring förra sekelskiftet.

Närbesläktade namn

• Inga
• Ingeborg
• Inge