Ingeborg

Ursprung

Ingeborg är ett fornnordiskt kvinnonamn sammansatt av gudaleden Ing- (knuten till fruktbarhetsguden Yngve-Frej) och efterleden -borg ('borg, beskydd'). Namnet är belagt i runtraditionen som inki:burk och hör till den breda inhemska Ing-familjen tillsammans med Inga, Inger, Ingrid och Ingegerd. Ingeborg var vanligt redan under medeltiden och fick förnyad spridning under 1800-talet, inte minst genom gestalten Ingeborg i Esaias Tegnérs Frithiofs saga (1825). Kortformen är Inga.

Betydelse

'Ings beskydd' eller 'den av Yngve-Frej beskyddade' — av gudaleden Ing- (knuten till fruktbarhetsguden Yngve-Frej) och efterleden -borg ('borg, beskydd, värn').

Kulturella referenser

I Esaias Tegnérs nationalromantiska diktverk Frithiofs saga (1825) är Ingeborg, kung Beles dotter, hjälten Frithiofs älskade — en av den svenska romantikens ikoniska kvinnogestalter, och det verk som gav namnet förnyad spridning. Hertiginnan Ingeborg Håkansdotter (omkring 1301–1361) ingick efter makens död i förmyndarregeringen för sin omyndige son kung Magnus Eriksson och hör till de första kvinnor som utövade verklig politisk makt i det medeltida Sverige, med egna donations- och förläningsbrev utfärdade under eget sigill. Konstnären Ingeborg Westfelt-Eggertz (1855–1936), utbildad vid Konstakademien i Stockholm, är representerad vid Nationalmuseum. Ingeborg har namnsdag den 28 maj, samma dag som Borghild; dagen knyts till prinsessan Ingeborg, gift med prins Carl, bror till Gustaf V.

Popularitet

Mycket vanligt i Sverige under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, med en stark period kring 1885–1929, då Ingeborg hörde till de typiska flicknamnen. I dag är namnet sällsynt bland nyfödda men förblir ett klassiskt och tydligt fornnordiskt kvinnonamn, starkt förknippat med generationen född kring förra sekelskiftet.

Närbesläktade namn

• Inga
• Ingeborg
• Inge